Sofia häger 

Min idrottsliga karriär började med tennis. Jag var rankad trea i Sverige för min ålder och spelade i division 1 medan jag pluggade på college i USA. Jag flyttade tillbaka till Sverige (2015) och la då tennisen åt sidan och började träna löpning istället. Då jag alltid har gillat konditionsträning. 

Det tog inte lång tid för mig att verkligen uppskatta löpningen i och med att jag är väldigt tävlingsinriktad till grunden ville jag förbättra och utmana mig själv. Mitt fokus byttes från tennis till långdistanslöpning och mitt mål var att delta i olika lopp. Jag sprang två stycken halvmaraton och ett maraton innan min första långvarande skada dök upp.

Det skedde under en löptur med en kompis en kall morgon i mars. Min första tanke var att det endast var en sträckning eller något liknande med förhoppningen att det skulle gå över fort. Jag hade fel. Dagarna passerade och jag kunde knappt gå. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader, månader blev ett år. Efter 14 månader kunde jag äntingen träna löpning igen. Två steg framåt, ett steg bak. 

Under det året byttes löpning ut till spinning och jag utbildade mig till spinninginstruktör. Under sommaren började jag även cykla utomhus med en kompis. Min bror och en kompis (en triathlet) ville även att jag skulle prova simning. De lyckades övertyga mig och jag registrerade mig för min första crawlkurs. Inga av dessa substitut gav mig den tillfredsställelsen som löpningen gjorde. Jag tappade inte hoppet, utan fortsatte att leta för just den tillfredsställelsen.

Därefter öppnades mina ögon för denna märkliga sport, Triathlon. Tre sporter i en? Jag hade nog aldrig tänkt tanken förut. Jag trodde nog inte ens att det var en seriös sport. När jag äntligen kunde springa igen ville jag prova triathlon. För utmaningen att prova något nytt och för att jag trodde att det skulle vara bättre för min kropp med variationen i träningen. 

Jag anmälde mig till en kort triathlon (300m simning, 18km cykling och 5km löpning) och jag kom på andra plats. Att prestera bra i något har alltid motiverat mig till att bli ännu bättre.

Det som verkligen berörde mig första gången jag introducerades till triathlon var stämningen och gemenskapen kring sporten, hur stöttande och förstående alla var.

En av mina passioner är att inspirera andra att träna med glädje, samtidigt som de har mål och vill pressa sig till att förbättra sig själva. I triathlon fanns detta överallt. Människor hjälpte varandra. Att se blicken i människors ögon, den glädjen och viljan att pressa sig själv.

Inom varken tennis eller löpning hade jag upplevt denna gemenskap och glädje. Inom triathlon finns den alltid där, även i tuffa lopp.  Alla delar av triathlon fick mig att förälska mig i sporten. Den stora variationen (att ha tre olika discipliner att arbeta med), den ödmjuka gemenskapen, människorna, all kunskap som finns där ute och allt annat som triathlon ger mitt liv.